Nu har det hänt igen; än en gång är jag och min familj i klammeri med rättvisan, men den här gången gäller saken inte 16,5 cl öl som vi olovligen langat till vår vuxne son. Inte heller är polisen inblandad. Än, ska kanske tilläggas. Men om vän av ordning får nys om saken finns risk att vi plötsligt står där inte bara med tvättade halsar utan dessutom med skam som går på torra land.
Inget av detta vill vi förstås gärna råka ut för, så därför vädjar vi nu i ödmjukhet till läsarna av denna spalt att bistå med dokumenterad klokskap och livserfarenhet för att lösa ett svårt moraliskt - och möjligen juridiskt - dilemma.
För att ta det från början; vår hund gillar bajs. Och med "gillar" menar jag inte "tycker om att titta på" eller "fascineras av mag- och tarmkanalens finurliga funktion hos fyrbenta däggdjur". Nej, när jag skriver "gillar" så betyder det bara att han tycker om smaken.
Vems bajs det är tycks inte spela någon roll. Jag har vid ett flertal vidriga och magvändande tillfällen sett honom vällustigt mumsa i sig både små och stora skitar, för att uttrycka sig med hela den finess detta inlägg kräver. Värst var för övrigt när han på promenad genom kohage fann en lika stor som rinnigt färsk komocka. Efteråt såg hans tunga ut som min yngste sons tunga brukar se ut när han ätit en halv burk Nutella. Det var med andra ord ingen helt igenom vacker syn, trots - eller kanske tack vare - det nöjda flin han visade upp. (...)
