Blå Curacao

Blå Curacao är två olika saker: dels en giftigt blå likörsort vars huvudsakliga smaksättare är socker och en liten aning kemisk citrus, dels berättelsen om den buttre och ständigt missnöjde Nilsholger Agebalk. Båda innehar på något vis huvudrollen i det drama som efter en tämligen modest inledning snart skenar iväg i fullt utblommad galenskap. Fast stillsamt, så att det nästan inte märks förrän det är för sent.

Förutom det otäcka hemmablandade rävgiftet och den sure Nilsholger får man som en kanske inte så välkommen bonus hans lismande och oförskämt lyckosamme lillebror Bo, dennes förfärliga och i vissa situationer mycket högljudda flickvän Cizzi Gulleholm, den välklädde men totalt självinsiktslöse hemmaförfattaren Douglas Jönzén, den försmådda och hämndlystna kändisen Elisabeth Fritzjodl, den abnormt svartsjuke knutten Karl-Otto Sonesson, en mager gammal kvinna i smutsig nattsärk, samt den dansk-svenska gårdshunden Merlot med sådan otäck fäbless för gammalt bajs.

Så välkommen till Slottet, förihelvete.

Vad föreställde jag mig egentligen skulle hända när jag skrev och publicerade Blå Curacao? Inte att jag skulle trampa folk på tårna i varje fall. Jag misstänker dock att det var just det jag råkade göra, på så vis att en del kanske tyckte sig se sig själva i vissa av mina mindre sympatiska romanfigurer.

Inget kunde emellertid vara mer fel. Hela boken är avsedd som en drift med mig själv och mina mindre goda sidor. Titta bara på vidstående författarbild (foto: Mikael Lennartsson). Om det där inte är en sorts Douglas Jönzén (fast med större självdistans, vilket skrivandet av boken väl ändå bekräftar) så är det definitivt en förklädd Nilsholger Agebalk.

Ett av bokens mer rättframma omdömen levererades några veckor efter boksläppet. Läsaren ställde en eventuellt högst relevant motfråga som svar på min egen undran om vad han tyckte om boken. ”Jo, den var bra” meddelade han artigt. ”Men man kan ju inte låta bli att undra hur det ser ut i huvudet på författaren?”

Alla komplimanger är självklart värda att lägga på minnet. Just den här brukar jag ändå försöka låta bli att tänka på de dagar då jag är i behov av lite extra självförtroende.