Det obrytbara mönstret
Helsingborg 1710. Staden står på randen till en katastrof, men utan att någon av dess knappt 1000 invånare inledningsvis har den minsta aning. En dansk invasionsstyrka utsänd för att jaga bort den svenska inkräktaren krossas efter
ett misslyckat vinterfälttåg i ett blodigt slag utanför Helsingborg. Efteråt ligger den belägrade stadens gator fulla av utspillt krut, förstört spannmål och uppskurna hästkadaver. Mitt i detta kaos befinner sig syskonen Johan och
Anna. Vem får leva, och vem måste dö? Och vilken livsavgörande betydelse får det för somliga av framtidens intet ont anande människor?
Jönköping 2007. 40-årige läraren Petter mår inte bra. Något är fel, och han vet inte varför. Familje- och yrkeslivet havererar. Har det något med en flyktig genomresa i Helsingborg att göra, en stad han aldrig tidigare besökt? Eller har han drabbats av någon allvarlig sjukdom? Motvilligt kommer han gradvis till insikt om hur allt hänger ihop, om hur dåtiden verkar vara ytterst närvarande även i nuet.
Finner han den han tror sig ha förlorat i det förflutna? Och i så fall: får han behålla henne? Eller kommer det tillsynes obrytbara mönstret att upprepas än en gång, även i vår tid?
Efter att jag avslutat den absurda astralresan ”Bengt i koma” ville jag skriva om reinkarnation. Inte i första hand om fenomenet i sig, utan om vilka konsekvenser en sådan tro kunde föra med sig. Varpå jag mer eller mindre av en slump snubblade över historien om slaget vid Helsingborg 1710. Jag hade inte mer än en vag aning om vad som hänt lokalt under de där åren under det som brukar kallas det stora nordiska kriget, men när jag började läsa på blev jag faktiskt förfärad. Det dåtidens helsingborgare utsatts för var långt värre än jag någonsin kunnat ana, och eftersom jag själv vid tillfället hade starka kopplingar till staden (jag arbetade där, bokstavligen i händelsernas centrum) blev det viktigt att berätta.
”Det obrytbara mönstret” är verkligen inte min bästa bok, när jag skrev den var jag ännu alldeles för orutinerad för att göra berättelsen rättvisa. Men klarar man av att se bortom de språkliga misstagen, de alltför stora gesterna och den ofta störande sentimentaliteten så finns här en mörk men vacker historia helt och hållet byggd på historiska fakta, på något som tycks otäckt nära sanndrömmar, och på en kärlek inte ens döden rår på.
Det är givetvis fånigt, men även efter så här många år rör den vid något i mig. Och jag undrar verkligen fortfarande varför.